Silti kaksi päivää sitten tapahtui jotain. Olin luvannut tyttärelle, että yrittäisin pitää myös lomaa, kun hänen joululomansa alkoi. Kotikoulun puitteissa aloitimme loman jo tämän viikon alussa. En ole pitänyt lomaa muutamaan vuoteen ollenkaan, se lienee aika tyypillistä yksityisyrittäjälle. Niinpä, kun yritin olla tekemättä mitään, iski ahdistus. Jostain syvältä ahdistuksen keskeltä nousi tarve päästä meren rannalle kuvaamaan. Toteutimme siis pienen retkemme avoimien vesien äärelle tänään.
Heti tuntuu paremmalta. Sitä paitsi, ei tällä Menninkäiselläkään ole mitään talvisen auringon hyväilyjä vastaan...
Jag är inte mörkrädd, inte heller lider jag av midvinterns korta ljusperioder. Jag är lite av en vätte, som enligt den finska sången trivs hellre i mörker. Så när andra blir deprimerade av att man knappt ser någon sol, brukar jag klara mig rätt så bra.
Ändå hände det något för två dagar sedan. Jag hade lovat dottern, att när hon börjar sitt jullov, skall jag också ta semester. Jag har inte varit helt och hållet ledig på flera år, ganska typiskt för småföretagare. Så, när jag försökte låta bli att göra något alls, drabbades jag av någon slags ångest. Någonstans under alla känslorna hördes en liten röst som sade att jag vill åka till stranden och fotografera, att det är just det som nu behövs. Så idag tog vi en tur till havet, hela familjen.
Det känns redan mycket bättre. Och förresten så har den här Vätten inget emot att bli smekt av vintersolen...
Aivan upeita kuvia!
VastaaPoistaHuikeita kuvia! Upeaa! Kyllä karkoittavat ahdistukset.
VastaaPoistaMahtavia kuvia ♥
VastaaPoista