maanantai 30. tammikuuta 2017

Vieraat älkööt vaivautuko - gäster göre sig icke besvär

Heh, eikös ollutkin tosi lämminhenkinen otsikko :D Emme kuitenkaan ole kovin introverttejä, vaikka emme juuri nyt ehkä niin kauheasti vieraita toivokaan. Miksi näin?

Kuten teille kai jo on selvinnytkin, asumme aika korvessa. Lähimpään kirkonkylään on matkaa 15 kilometriä, eivätkä naapuritkaan nyt ihan ikkunasta yllä kurkistelemaan. Tämä on itse valittu ja toivottu tilanne. Itse asiassa kun nyt mietin, että pitäisi asua kerrostalossa, rivitalossa, tai missä tahansa talossa, jossa muut ihmiset olisivat huutoetäisyyden päässä, alkaa vähän ahdistaa. Ei minusta ehkä enää olisi siihen, kun olen tähän omaan rauhaan tottunut. Nautin siitä, ettei ovella tule heti joku vastaan, vaikka juoksisi pihalle aamutakissa ja papiljoteissa (jos semmoisia sattuisin käyttämään). Tarvitsen oman reviirin. Tai sanotaanko että tarvitsen perheelleni reviirin. Myös eläimet nauttivat siitä, että voivat liikkua vapaasti, hallituin rajoin tietenkin.

Mutta miksi niitä vieraita ei nyt sitten tänne kaivata? Asia selvinnee jo alla olevaa kuvaa katsomalla. Meille kun on tällä hetkellä kovasti vaikea päästä. Ja vielä vaikeampi päästä pois. Osa tiestämme menee kallioilla, joilla vesi virtaa tasaiseen tahtiin vuodenajasta riippumatta. Mistä sitä riittääkin? Normaali talvina, kun tähän aikaan kaikkialla pitäisi olla hanget valkeat nietokset, ei tällaista ongelmaa olisi. Tie aurattaisiin ja sitten sillä huristeltaisiin.

 Tämäpä ei olekaan ollut ihan normaali talvi. Yläkerran sääasemalla ei ilmeisesti päästä yhteisymmärrykseen siitä, pitäisikö nyt a)sataa lunta, b)sataa vettä, c) ei sataa ollenkaan, d)olla hellettä, e)olla muuten vaan outo keli. Niinpä vuorotellen sataa ja jäätyy. Ja sitten meillä on tällaista, kuin kuvassa näkyy. Jatkuvasta sääheittelystä johtuu myös se, että vaivalla levitetty sepeli ja hiekka häviää jäiden sisään suit sait.

No, en kuitenkaan valita. Olemme näiden vuosien aikana tottuneet tähän. Miehelläni on tapana kehua, että "vain meidän perheen naiset (minä ja äitini) pystyvät ajamaan tällaisissa oloissa". Krhm, kiitämme ja vähän röyhistelemme. Olemme me aikamoisia :D

Pari kertaa on kyllä kylille lähtö jäänyt pelkäksi ajatukseksi, kun auto onkin liukkaalla alustalla päättänyt kääntyä kotiin päin. Kävipä jopa niin, että tyttären oli opiskeltava kotona eräänä perjantaina, kun meiltä ei yksinkertaisesti päässyt pois. No, mikäs siinä sitten. Jos huomenna pääsisi.

Kohta on sitäpaitsi kesä. Sitten onkin taas kaikki tavattoman helppoa.

ps. jos hämäräperäisestä kuvasta on vaikea saada selvää, on kaikki tuo harmaanvalkea tuossa jäätä.



Hahaa, visst var det en varm och välkomnande rubrik :D Nej, vi är inte riktigt introverta i vår familj, men just nu är vi inte så jätteglada för gäster. Varför säger jag så?

Som ni kanske redan har förstått så bor vi väldigt avsides. Riktigt ute på vischan skulle jag säga. Närmaste kyrkoby ligger 15 km bort och närmaste grannarna är inte riktigt så nära, att dom kan kika in genom fönstret. Detta är absolut så som jag vill ha det. Om jag nu börjar tänka på att jag skulle bli tvungen att bo i ett höghus, radhus, eller vilket hus som helst med grannar nära, får jag lite ångest. När man under flera år har vant sig vid, att kunna tassa ut i morgonrock och papiljotter (inte för att jag använder sådana särskilt ofta) utan att skrämma slag på främmande människor, skulle det vara väldigt tråkigt med annorlunda boende. Nej, här vill jag faktiskt bo och trivs med det.

Men varför inte gäster? Svaret står att läsa på bilden här ovan. Det går helt enkelt inte att komma fram. Eller komma härifrån. En del av vår väg går över berget, där vatten rinner året om, oavsett temperatur. Om det är normal vinter, borde vägen vara täckt med ordentligt snölager, som "blogas fast" i berget. Då är det rena barnaleken att köra. Men nu verkar det som att det råder en viss oenighet i det himmelska väderkontoret. Skall det a) regna, b)snöa, c)skina, d)storma, e)vara annars helt knäppt väder? Alltså regnar och fryser det om vartannat. Att sanda hjälper en liten stund, sedan har allt försvunnit under nya lager av vatten och is.

Men som sagt, detta är självvalt och jag klagar inte. Min man brukar skryta med, att det är bara kvinnorna i den här familjen (min mamma och jag) som klarar av att köra oavsett väglag. Tack tack säger vi och rätar lite extra på ryggen. Nog är vi duktiga, jojo :D

Ett par gånger har det dock hänt, att det inte har blivit någon butiksresa, då bilen helt resolut har bestämt att nu skall vi hem, och vänt på sig helt runt. En fredag fick dottern ta och ha skoldag hemma, då vi helt enkelt inte kom någonvart i halkan. Nåja. Man tar en dag i taget. Oftast är det bättre redan följande dag.

Och snart är det ju sommar. Då ni, är det hur enkelt som helst att köra omkring. Även här hos oss.

maanantai 16. tammikuuta 2017

Semmoinen päivä - En sån dag

Tämä tuntuu olevan nyt yksi niistä päivistä, jolloin eivät asiat oikein luista..Puolet päivästä hukkaantui nukkumiseen - en tänään(kään) saanut itseäni ylös ennen yhtätoista. Nolottaa melkein myöntää..tosin olen nyt alkanut miettiä, josko terveydentilassa sittenkin on jokin hullusti ja väsy aiheutuu siitä. En minä ennen näin kauhean paljon unta tarvinnut. Tai olenko vaan taas niin käräyttänyt itseni loppuun?

Yrittäjän elämä on ihan kivaa. Nautin valtavasti siitä, että voin ihan itse hallita aikatauluani, ainakin noin yleensä. Voin olla läsnä perheelleni silloin kun sitä tarvitaan ja tehdä töitä hulluna silloin kun siltä tuntuu. Muutaman vuoden takaisen burn outin jälkeen en todennäköisesti edes pysyisi olemaan töissä joka päivä 8 h, niinkuin "normaalit" ihmiset. Tähän johtopäätökseen olen tullut, hieman kivuliaidenkin mietiskelyjen jälkeen. Pystyn tekemään lyhyellä intervallilla paljonkin, kunhan tiedän, että kohta helpottaa. Tällä ajatuksella selvisin joulukuun myyjäispaineistakin.

Vai selvisinkö?

Perheen koululaisen loman päätyttyä (ai niin, se olikin jo viime viikolla :D ) olen pikku hiljaa aloitellut töiden tekemistä..ompelukoneenkin kaivoin suojan alta esiin ja tänään olen sillä jo huristellutkin ihan kiitettävästi. Iloitsen toimivasta ompelumasiinasta - se kun tilttasi kesken joulukuun kiireiden ja sai jäädä mököttämään loppuajaksi. Onneksi vika olikin vain säädöissä (jipii, olen teknisesti äärettömän lahjakas - not). Tarkoitus olisi saada muutama suosittu aforismitaulu jälleen tuonne Facebookissa olevalle Lauras Vintage-sivulle myyntiin. Ainakin yksi ihana tilaaja jo odottelee vaihtoehtoja..Jospa ne huomenna valmistuisivat.

Toivotaan että huomenna olisi vähän vähemmän "semmoinen päivä". Semmoinen kuin tämä maanantai.


Det här verkar igen vara en sån där dag, då ingenting vill lyckas och allt känns så irriterande. Halva dagen slarvade jag bort genom att vakna klockan elva på förmiddagen. Det är faktiskt skämmigt att erkänna det, förutom att jag nu börjat misstänka, att det kanske är något som är fel på mig. Borde jag uppsöka farbror doktorn kanske? Eller har jag bara kört slut på mig själv - igen?

Att vara egen företagare är något som jag trivs bra med. Visserligen är det ju osäkert med inkomster och så, men friheten och möjligheten att rå om sin tid är såå härligt. Jag tror faktiskt inte att jag skulle klara av att jobba som "normala människor" längre, alla dagar 8 h. Ungefär fem år sedan gick jag igenom en burn out, och det har lämnat sina spår. Jag klarar av att jobba ganska intensivt i perioder, bara jag vet att det snart tar slut. Det var så jag klarade mig genom december-stressen.

Eller klarade jag mig?

Nu när dottern åter är i skolan (eller det började ju faktiskt för en vecka sedan ja :D ), har jag så smått återgått till att jobba. Idag fick symaskinen komma fram, nya aforismtavlor är på gång. Maskinen har fått sura ensam ett tag nu, den svek mig mitt i brådrasket förra månaden. Bara slutade fungera så där. Som tur är var det faktiskt bara fråga om lite inställningar (jag ÄR ju så tekniskt begåvad), så nu är det bara att tuta och köra igen. Tror jag får dom här tavlorna färdiga imorgon. I alla fall en beställare väntar redan på att få välja..

Hoppas på att morgondagen är lite mindre en sån dag - en sån som den här måndagen.

tiistai 10. tammikuuta 2017

Multitaskussa - Multitasking

Keltainen pinnatuoli täällä taas, morjens! Olen löytänyt itsestäni viime päivinä aivan uusia taitoja. Olen hyvä olemaan multitaskussa, taskaamaan, mitä se nyt sitten on..Aloitan lukuisia eri asioita, vauhdikkaasti ja monipuolisesti. Järjestelen huushollin (miten se menee aina yöllä niin sekaisin? Vietävän kotieläimet..), siivoan keittiön aamiaisen jäljiltä. Käynnistän tietokoneen, samalla kun roikun kännykällä Facebookissa. Kasaan tarvittavat kankaat ompelukoneen päälle, käynnistän tulostimen.

Sitten saan päähäni, että ehdottomasti tarvitsemme tänään tuoretta pullaa. Hetken harkitsen soittoa katsastusasemalle matkalla olevalle miehelle, että tuo kaupasta. Ei ei, kun pitää saada kotipullaa. Kulutan vartin etsiessäni kanelia, todetakseni että sitä ei sitten olekaan. Mietin, haenko naapurista. Hylkään ajatuksen, koska tie on siinä kunnossa, että minun hyvin hiotut kumisaappaanpohjani ohjaisivat minut todennäköisesti ojaan ennen kuin olisin päässyt edes naapurin puolelle. Mutta kun on pakko saada pullaa, kanelipullaa. Ilman kanelia.

Löydän piparkakkumaustetta. Hmm..siinähän on kanelia. Päätän elää vaarallisesti ja kokeilla jotain erikoista. Perästä kuuluu sitten pystyikö niitä syömään. Lupaan kertoa.

Saan taikinan nousemaan, avaan radion ja tulostan tekstejä aforismitauluihin, jotka toivottavasti saan valmiiksi tällä viikolla. Ihana asiakas odottaa. Saan äkillisen päähänpiston tulla kertomaan teillekin tästä taskuilusta. Muutama lasku osuu työpöydällä silmään, pitänee käydä ne maksamassa. Kyllä tästä vielä täyden työtehon päivä tulee. Tai sitten yritän huomenna uudestaan. Olisikohan vielä yksi lomaviikko ollut sittenkin tarpeen??

Kuvassa on...niin, mitäs siinä onkaan?

ps. Jos luet tätä kännykällä, suosittelen avaamaan blogin internetversiona. Näin näet header-kuvan ja muutenkin kokonaisuuden mukavammin. Tämä onnistuu, kun selaat sivun niin alas kuin pääsee ja klikkaat "näytä internetversio".


Den gula pinnstolen här igen, tjena! Jag var tvungen att dyka upp här igen, för jag har under de senaste dagarna hittat helt nya sidor av mig själv. Jag är en hejare på att multitaska! Det ni!

Den här dagen skulle egentligen gå helhjärtat till att jobba med mina produkter, har lite beställningar som väntar. Först måste jag förstås ordna hushållet efter natten (fattar inte varför det blir så stökigt om nätterna? Förbaskade husdjur..), städa köket efter frukosten osv. Sedan fick jag upp datorn och skrivaren, samtidigt som jag surfade på mobilen. 

Innan jag sedan kom igång med jobbet, kom jag ju på att vi måste ha färska kanelbullar. Tänkte kort ringa till mannen, som är på väg till bilbesiktningen, att han skulle köpa bullar. Men nej, det måste ju vara HEMbakta bullar här!! Så det var bara att börja veva ihop en deg.

Sedan gick det åt femton minuter då jag sökte förgäves efter kanel. För det var ju liksom slut. Men jag måste få kanelbullar, vad skall jag göra? Låna hos mamma grannen? Nej, det är så halt att jag förmodligen inte skulle komma längre än till trappan på två ben. Har lite slitna gummistövelsulor..
Ha, men vi har ju pepparkakskrydda! Där finns faktiskt kanel med. Beslutade att leva lite farligt, så nu blir det kanelbullar som heter duga. Lovar att berätta senare om dom gick att äta. 

Nu har jag i alla fall lyckats printa ut lite text till aforismtavlorna, som jag skall göra. Och så fick jag infallet att komma och berätta för er också om min supereffektiva dag. Det blir nog bra det här. Eller så gör jag en restart imorgon. Kanske jag skulle ha behövt en veckas semester till? 

Bilden föreställer..ja, vad är det? Ser ni?

ps. Om du läser bloggen på mobilen, rekommenderar jag varmt att du öppnar den som internetversion. Då ser du headerbilden och helheten bättre. Pläddra så långt ner det går och klicka på "näytä internetversio".

maanantai 9. tammikuuta 2017

Uusi alku - En ny början

Huhhuh..istun ja keikun työhuoneen kiikkerällä, keltaisella pinnatuolilla ja mietin..haluanko ihan tosi tätä taas? Tuntuu siltä, kuin olisin järjestänyt juhlat ja nyt hermoilen, tuleeko kukaan paikalle? Tulitteko te paikalle, te siellä ruudun toisella puolen? Toivottavasti! Koska - ollaan nyt rehellisiä - blogin kirjoittaminen on erityisen kivaa vain, jos joku niitä tekstejä lukee ;)

Blogin virtuaalinen ovi on osaltani pysynyt  kiinni melkein tasan kolme vuotta. Mihin se aika oikein katoaakaan!! Näiden vuosien aikana olen saanut kirjoittaa yli neljäkymmentä kotijuttua, jotka taitava työkaverini, valokuvaaja Mikko Kaaresmaa, on kuvannut. Rakastan työtäni! On ihan huikeaa saada tavata niin erilaisia ihmisiä ja perheitä, nähdä heidän kotejaan ja kuulla heidän elämäntarinoitaan. Tänäkin vuonna on monta juttukeikkaa edessä. Ehkä kerron niistä vähän myös tulevissa blogiteksteissä.

Vuoden verran sain kirjoittaa myös kolumnia erääseen alueella ilmestyvään päivälehteen. Se oli jännittävää - kertoa meidän erikoisesta elämästä täällä maalla, ilman juoksevaa vettä ja muita perusmukavuuksia. Ehkä saatte tekin lukea noita tekstejä jossain vaiheessa.

Ajatus blogin elvyttämisestä on nyt pyörinyt jonkin aikaa mielessäni. Väittivät kyllä jossain, ettei kukaan enää lue blogeja. Tekstiin ei jaksa keskittyä, kuvia voi kyllä katsella. Voi sanokaa, ettei näin ihan oikeasti ole! Kai sentään joku vielä lukeekin jotain?? No, koska olen muutenkin aina ollut hirveän epämuodikas, voisin olla tässäkin nyt sitten johdonmukainen ja alkaa kirjoittamaan jälleen. Kun se on kerran niin out.

Jotta ne urhoolliset, jotka ovat sentään tähän asti jaksaneet lukea, eivät täysin nääntyisi ja luovuttaisi, en nyt kuitenkaan kirjoittaa pitempää tekstiä. Olen tunnettu monisanaisuudestani, mutta lupaan yrittää jarrutella itseäni - vähän.

Jos teillä on jotain ideoita siitä, mistä haluaisitte lukea, saa tänne heitellä kommentteja. Muuten joudutte vain tyytymään siihen, mistä nyt milloinkin keksin raapustaa (voiko tietokoneella muuten raapustaa? Eikö se tee pahaa muovipinnalle??). Tervetuloa mukaan!

Tämä tuoli on muuten hyvin merkittävä kapistus. Ostin sen torikirppikseltä pilkkahinnalla. Se on kauhean epämukava, ei tippaakaan ergonominen ja se saattaa poksahtaa hajalle milloin tahansa. Silti se on jotenkin erityinen. Ihanan keltainen, kuin auringonpilkahdus talvisessa hämärässä. Niinpä istua tönötän tällä, kunnes se pettää allani. Tällä tuolilla istuen syntyvät siis nämä erityiset tekstit, erityisesti teille :)

Text på svenska efter bilden :)


Tydligen hade jag skrivit också på svenska tidigare i den här bloggen - skall jag fortsätta med det? Vad tycker ni? Det är ju i och för sig bra träning att använda det andra inhemska, speciellt då jag behöver språket även i jobbet. Så kanske vi kör med lite svenska också då.

Tre års tystnad är nu över. Efter att ha börjat skriva på riktigt, dvs få betalt för det också, blev bloggen lidande. Hade liksom inte krut mera för detta också. Att skriva har alltid varit jätteviktigt för mig. Redan på lågstadiet skrev jag ämnen, som belönades med penningpris från den lokala banken. Jag var inte alls populär bland mina klasskamrater, då jag två år i rad vann skrivtävlingen. Fattar inte varför??

Numera får jag skriva reportage från riktiga hem med riktiga människor och levnadsöden. Det är såå härligt, jag gillar det jättemycket. Under ca ett år skrev jag också en kolumn i en dagstidning, om vårt lite konstiga liv utan rinnande vatten och med utedass. Kanske jag delar med mig av dom texterna här också så småningom, det är ju för många ett väldigt exotiskt sätt att leva. 

Av någon anledning kändes det nu, att det var dags att återuppliva bloggen. Någon påstod att det inte är inne att skriva blogg mera, att ingen orkar läsa. Man vill bara titta på bilder. Är det faktiskt så? Eller är det någon där, på andra sidan rutan? Hallå??

Nåja, vi kör med lite bloggande nu i alla fall. Hör gärna av er och berätta vad ni skulle vilja läsa om. Annars får till hålla tillgodo med det som jag nu får för mig att pladdra om. Välkommen ombord!

Hur bilden hör ihop med texten? Jo, det råkar vara just den här gula pinnstolen, som jag sitter och gungar på just nu. Stolen är ett kärt loppisfynd. Den är inte bekväm och definitivt inte ergonomisk, men den är så fin. Som en solglimt i vintermörkret. Så jag fortsätter att sitta på den, tills den faller i bitar...